___________________________________________________
frostnatten ändlig
under månen
månen fiskar
jämkar och drar
___________________________________________________
björken står i jorden
myror går i trav
_____________________________________________________
_____________________________________________________
är i skogen…
skogen
där korpen klagar över kalhygget
och solen spelar harpa på spindelnätet
där lärken och granen hänger som draperier mellan solstigar
och mossan mumlar något ohörbart
mellan björkens bäckar och mig
porlar vattnet mjukt
tallen står och dansar
ensam och våldsamt
skogens oändliga vishet
skogens oändliga vishet
viskar…
_____________________________________________________
_____________________________________________________
i trädgården
finns rosen
finns rosen
ändå
ensam
_____________________________________________________
Jorden, jorden, jorden, jorden, jorden.
Rapset, kirskålen, gräslöken.
Jorden, gödslet, nässlan.
Eken, laven, hasseln, malen.
_____________________________________________________
Mer
mer medan bina flyger ut ur bikupan
och honungen droppar i en hand
En himmel
föränderlig
i honungen
och doften av
alla andra
dagar
Kraftfull är sommaren
endast nu
_____________________________________________________
rörelsen i knotten
vaknar samtidigt som gud
varför skålar gud?
och oraklen ritar med krita....
_____________________________________________________
Den tunna blå kappan
en kappa så tunn, att när man lägger den mellan fingrarna och gnuggar dom mot varandra
möts huden genom de smala trådarna
men trots att den är så tunn känns den slitstark
den är djupblå och är broderad med vita små stjärnor
den tunna blå kappan faller från himlen
och landar på en häst
lägger sig över hästens varma päls
som är blöt av svett
hästen frustar, tittar bak på det nya objektet
som mystiskt fallit från skyn
tar ett skutt fram
så att den tunna blå kappan glider av hästens bakdel
och landar i den blöta upptrampade jorden
bonden kommer förbi hagen
skriker
-vad är det?
inte till hästarna, och inte till någon annan på gården
utan till kappan själv, som om den kunde lyssna
bonden lyfter på elstängslet och går in i hagen
där de andra hästarna lojt äter gräs
bryr sig inte om
varken den blå kappan eller bonden
bonden ser den djupt blå kappan med stjärnor på
och den lyser så starkt
mot de annars dovt naturliga färgerna
kappan som nu är lerig och blöt lyser
trots att den är smutsig
bonden går fram
iklädd sina stövlar, som klafsar i leran
tar upp den tunna blå kappan
som ligger där lealöst
han tar den i handen, känner på den som för att väga den
luktar på den
den är ganska stor, och hänger nästan ner i marken när bonden håller den i brösthöjd
han börjar gå tillbaka med kappan i handen
den luktar speciellt
som om den varit på ett skepp länge och kommer från något utländskt land
indien eller pakistan
smutsigt, lite sött med en underton av lera
på väg tillbaka till gården stöter bonden på brevbäraren
som precis är påväg att lämna post i brevlådan
han lägger ifrån sig kappan på staketet
som för att dölja den för brevbäraren
som trots det ändå ser den bakom bonden
där den hänger graciöst över en av pålarna, som ett spöke
han ställer sig för att prata en stund med brevbäraren
tiden går, kanske fem minuter, och när bonden går därifrån
har han glömt kappan kvar på staketet
dagarna går, det börjar regna
kappan hänger kvar
leran rinner av kappan, och den blir ren igen
en bil åker förbi, det är en besökare till bonden
en ung kvinna kliver ur bilen
iklädd vit klänning med ett rött jordgubbsmönster
hon sänker sina solglasögon
så att dom vilar på nästippen
studerar den tunna blå kappan en stund
vad gör den där?
tänker hon
plötsligt griper hon tag i kappan
och drar snabbt den till sig
tyget är så tunt att det glider mot träet
det inte bildas en enda repa
från den grova träpålen
i den hastiga rörelsen
kvinnan sätter sig återigen i bilen
och åker upp till gårdsplanen
hon går in till bonden
de har ett kort möte
hon söker arbete på gården som stallpersonal
sen åker hon därifrån
med den tunna blå kappan i baksätet
bilen åker in mot stan
kvinnan öppnar fönstret
det är en varm sensommardag
och den tunna blå kappan
fångas av vinden som rycker i tyget
kappan slungas ut ur fönstret
fladdrar som en fjäderlös fågel
för att sedan bli helt slak
då vindens hastighet från bilen
inte längre möter tyget
och den faller långsamt ned
på den varma asfalten som blivit mjuk av solen
och den ligger där utbredd under solen, ganska plant över asfalten
som om den vore en picknickfilt
och nu händer något märkligt
som om den vore en picknickfilt
och nu händer något märkligt
den tunna blå kappan börjar tänka
det har aldrig tidigare hänt i historien
att en tunn blå kappa börjat tänka
men nu händer det, och den tänker
- var är jag??
några bilar åker förbi
och kraften från bilarna gör att luft kommer under kappans tyg
och den seglar fram några centimeter
det händer igen, och igen, och igen
tillslut är kappan i dikesgrenen
där det ligger skräp
plastpåsar, tomma chicken nuggets kartonger, sugrör
- det var förfärligt vad det ser ut här….
en luffare går förbi
hans röda manchesterbyxor är för långa
så att de ligger under skorna när han går
han släpar med fötterna
och det gör hans gångstil högst unik
kappan hör detta
den skriker
-hjälp!
luffaren stannar och tittar sig lojt omkring
-hjälp!!
han kliar sig i huvudet som för att tänka, tittar ner på marken
och ser den tunna blå kappan ligga där
som ett stycke konst i diket
solen glittra mellan trådarna i det vävda tyget
luffaren tar upp kappan
utan att vidare reflektera över om det var den
eller någon annan som skrek på hjälp
han tar på sig kappan, som passar honom förvånansvärt bra
sedan hasar han där ifrån igen
med sin högst unika gångstil….
__________________________________________________
Gräset minns inte torkan
och landskapet tycks inte heller minnas
men svamparna minns
och träden minns
__________________________________________________
I torven i blåbärsriset i ljungen
ligger torkan
som ett minne
och gråter
__________________________________________________
ljuset har återvänt
ett mirakel utan dess like
färgen och smakerna
i lördagsmorgonen
där solen
får allting att glöda och glittra
i kajans fjädrar
i stenarna vid dammen
som får en ring av guld
där vattnet möter stenen
fåglarna i dammen
som ruskar på skruden
och det glittrar
från vattendropparna
husen glöder nu
som i brand
från den stora
morgonsolen
____________________________________________________
tiden lossnar
i mellan två kroppar
som gör allt för att få rummet att ge vika
som ruckar på de jordliga reglerna för
där en kropp slutar och en annan
börjar
kropparna givetvis intakt
men medvetandet
något annat
gränslöst
kanske i sin ursprungsform
(för en stund får allt vara
i sin ursprungsform)
____________________________________________________
nu har jag gett solen
ungefär två timmar på sig att gå upp
likväl är det bara hustopparna
som glöder
desperat
står himlen ovanför
och väntar….
____________________________________________________
hänsynslösa är dagarna
där de rinner
över kullar
över stenar
över gräset
som ännu inte torkat
vilset jagar fjärilen
tankarna
____________________________________________________
solen slösar inte med sitt solsken på mig
varsamt bakom slöjor av moln
ligger solen förnöjd
jag tar det jag får
desperat
solen är sträng mot mig en dag i januari
jag står patetiskt under dess fötter
och ber om mer
_____________________________________________________
solen slösar inte med sitt solsken på mig
varsamt bakom slöjor av moln
ligger solen förnöjd
jag tar det jag får
desperat
solen är sträng mot mig en dag i januari
jag står patetiskt under dess fötter
och ber om mer
_____________________________________________________
drömmen rinner av mig på morgonen
minnet av en eld
och flera tusen stjärnor
_____________________________________________________